viskriver

Romanprojekt "En bok du sent ska glömma"

Kategori: Amanda (sida 1 av 2)

Kapitel 9 Amanda

Kapitel 9: Ett lyckligt slut

Nu började det bli soligt och glittra igen. Det var så vackert med alla diamanter.(Hon var ju i Diamond-land.) De blänkte i alla olika färger och alla träden av glas blänkte så fint i solen. En liten sjö här ifrån var helt full av glitter som var av olika nyanser av blå. Det kändes bara som att livet var underbart igen. Jag kände mig så fri och jätteglad och stolt över mig själv. Jag trodde aldrig att jag skulle vara med om ett så stort äventyr. Jag trodde aldrig att jag skulle besegra en så ond person typ den ondaste i hela världen tänkte hon. Men så kom hon på att Vilu-ludmi var borta. Så hon skulle leta efter henne. Hon skulle leta överallt tills hon hittade henne. Så hon började gå och efter hon hade tagit ett steg hörde hon att det knakade. Jag hörde det överallt. Så jag kollade runt överallt och ropade: Hallå, är det någon där? Men jag fick inget svar. Sedan hörde hon snabba steg bakom sig. Innan hon hann vända sig så sa någon bakom henne: Buuu! Jag vart jätterädd tills jag vände mig om. Det var Vilu-ludmi. Jag kramade henne så hårt jag kunde och ganska länge. Jag har inte känt dig så mycket men jag gillar dig ändå. Tack! Jag gillar dig med. Sedan släppte jag. Du får inte skrämmas så där sedan knuffade jag henne lite löst. Jag har varit jätteorolig för dig. Men det bästa är att du kom tillbaka. Nu kan inget gå fel! För nu känns det som att jag är den gladaste på jorden. Ska vi gå tillbaka till byn som vi träffade Drako och de fattiga människorna undrade jag. Ja! Gärna det. Så vi började gå. Jag berättade hela historien om min och dks strid när vi gick. Det var ganska långt så vi stannade i diamant borgen och sov där hela natten sedan fortsatte vi bara gå tills vi kom till byn. Det var jättemånga där. Vilu-ludmi sa att det var typ hela HeartParty. När jag kom dit var det jättemånga som sa: tack, du har räddat våra liv, du är bäst och sådana saker. Hur vet de frågade jag
Vilu-ludmi. Hon hade en väldig lurig min och svarade: jag har sagt till alla att de ska komma hit och jag har berättat vad du har gjort. Hur visste du innan jag sa det till dig. Jag såg allting. Varför hjälpte du mig inte. Jag kunde ha dött. Men jag bara visste att du skulle klara det. Ja! Du hade visst rätt. Då gav jag henne en kram till. Sedan såg hon att det var helt pyntat med fina diamanter, lampor i olika former och färger och massor med mat. Det fanns också en stor scen. Så jag gick upp på den och frågade alla: Har ni gjort det här för mig? Sedan svarade alla med hög röst: Jaaaaaaaa! Då sa jag. Jag är så himla glad att jag har kunnat hjälpa er. Det här kommer alltid vara som ett andra hem för mig. Hoppas att ni klarar er annars får Vilu-ludmi hämta mig igen. Då kom hon också upp på scenen. Vi alla har en present till dig som tack för att du räddade våran värld. Sedan letade hon i sin ficka och tog fram ett halsband med en diamant på. Den var ganska liten, men den hade alla olika färger i sig som glittrade. Den här ska skydda dig och ge dig tur sa Vilu-ludmi och tog på henne den. Wow! Jag vet inte vad jag ska säga. Tack så himla mycket. Jag ska alltid ha på mig den här och tänka på er. Jag kommer att hälsa på så ofta jag kan. Då började det bli lite pratigt i publiken. Det här är ju fortfarande inte mitt hem. Det är på jorden. Så bli inte ledsna. Tänk att jag alltid är där och skyddar er. Men bara en fråga. Får jag ta med mig min bästa ven Nelly hit. Ja! Självklart svarade Vilu-ludmi snabbt. Tack! Men nu börjar vi Festen. Wow! Sedan satte vi på musik. Jag skulle visst sjunga en låt. Så jag sjöng en låt som jag kom på när jag skulle till dk och strida. Alla dansade, åt och hade jättekul. Vi hade festen i flera timmar. Så då kände jag att det var dags att åka hem. För jag saknade mina föräldrar och Nelly jättemycket. Så jag gick upp på scenen igen och sa: kan jag få lite uppmärksamhet tack. Då blev alla knäpptysta. Jag älskar verkligen den här festen. Det är den bästa och roligaste festen jag någonsin har varit på. Men jag måste nu åka hem. För jag saknar mina föräldrar och Nelly jättemycket. Glöm aldrig att jag gillar er jättemycket och jag kommer hälsa på. Ni får gärna fortsätta festen om ni vill. Hej då! Sedan gick jag ner från scenen. Jag frågade om Vilu-ludmi kunde följa med mig till den stora rutschkanan hem. Då sa hon att hon skulle precis fråga mig samma sak. Men, ja gärna. Det är inte så långt så om vi skyndar oss och går nu hinner vi innan det blir mörkt. De gick och pratade om vad de skulle göra för roliga saker när jag och Nelly hälsade på. Sedan helt plötsligt var de framme. Klarar du dig nu undrade Vilu-ludmi? Ja då! Gör du det undrade jag? Ja då! Men tack för att du följde med iallafall. Det är klart. Men vi ses då. Då började jag gå upp för den långa stegen och Vilu-ludmi stigen hem. Men vi kollade fortfarande på varandra. Så vi sprang så fort vi kunde mot varandra och kramade varandra. Då sa jag: jag kommer aldrig glömma dig. Jag kommer aldrig glömma dig sa Vilu-ludmi. Så fortsatte vi gå. Jag upp till rutschkanan och hon tillbaka till festen. Hon kom enda upp och åkte ner. Det var precis så som det var när hon åkte som det var nu. Hon hade glömt att tiden var stoppad när hon var borta. Hon kom på land och gick hem. Hon öppnade dörren och ropade mamma, pappa nu är jag hemma. Var har du varit älskling undrade mamma. Jag har varit och hälsat på Nelly i sjukhuset och hon mår bra nu. Vad bra! Men får jag hälsa på henne igen? Ja! Såklart. Hälsa från mig och kom inte tillbaka för sent. Okej, hej då. Sedan stängde jag dörren. Medans jag gick till
Sjukhuset tänkte jag på Elsa och Naty som mobbar mig. Nu ska jag inte bry mig om de längre. Jag ska bara tänka att de har fel. Jag kan svara något snabbt och sedan gå där ifrån. För nu är jag stark, och det ska jag alltid tänka.

Kapitel 8 Amanda

Kapitel 8: En sista strid

Jag kan ju faktist göra ganska mycket med den här trollstaven. Jag snurrade också på den när jag pratade. Jag lät också lite töntig. Nästan hånfull. Men när jag snurrade på den tappade jag kontrollen och tappade den. Typ en meter från mig. Då skyndade drakkrokodilen att snabbt ta upp den. Sa du att du var stark? Skulle inte tro det. Du kan gärna kalla mig dk istället för drakkrokodilen. Om vi ses igen. Sedan började han gå. Men när han var bredvid Roxy tog Roxy den ifrån honom för hon var så ledsen och arg och nu litade hon på sig själv. Menade du att du var stark? Skulle inte tro det.(För att reta och upprepa det dk sa.) Nu ville vi båda verkligen strida mot varandra. Men då ville dk ta den igen och jag rykte undan den men han fick lite tag i den med ena handen. Han fick tag där huvuden (alltså uppsidan) var. Men jag höll fortfarande kvar. Men då började trollstaven att darra och det gjorde dk också. Han verkade bli svagare. Det verkade som att den tog dks krafter. Han släppte trollstaven och sa: ajajaj! Men jag brydde mig inte så mycket för han skulle ändå bli bra. Han rättade till sig och tog fram handen. Det såg ut som att han skulle använda sina krafter. För han har ju de starkaste krafterna på hela Heart Party. Men trollstaven är ännu starkare. Den kunde ingen besegra om man använde den på rätt sätt. Det är därför dk vill ha den. När han tog upp handen tog jag fram trollstaven. Jag skulle lura honom att jag skulle försöka använda krafterna. Dks krafter funkade. Tro aldrig att mina krafter ska ta slut för det gör de aldrig. Då visste jag inta vad jag skulle göra. Dk började göra ett jättestort eldklot med sin magi från händerna. Då tänkte jag bara: hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig. Då bildades ett stort klot av magi runt mig och precis då kastade dk sitt eldklot mot mig. Men då var det som en vägg där så eldklotet studsade tillbaka till dk. Men han flyttade sig snabbt till sidan. Så båda klarade sig. Men nu förstod jag hur man gjorde med trollstaven. Det man tänkte gjorde den. Så jag tänkte att klotet runt mig skulle försvinna så den försvann. Men nu såg dk jättearg ut. Din lilla unge, du ska inte smita från mig du. Försök skada mig då. Så han började skjuta massor med eld och olika farliga magisaker. Men jag sköt bara bort det med trollstaven eftersom jag tänkte det. Sedan efter ett tag slutade han skuta. För han tyckte säkert att det var så jobbigt. Men trollstaven började slockna lite. Sedan bara mer och mer tills den inte alls hade något lyse. Men då blev jag jätterädd igen. Du som trodde att du skulle kunna besegra mig. Men nu har du ingenting. Då tog dk alla sina krafter och tog trollstaven ifrån mig tills den kom i sina egna mörka händer. Jag kunde verkligen inte kämpa emot. Så jag försökte springa där ifrån men det var en vägg där så det var helt omöjligt att fly. Den här gången höll han på att göra en stor tornado och den blev väldigt snabbt klar. Hon han knappt blinka med ögat fören den kom och sög upp mig. Nu var jag inne i den. Jag kände att den snurrade så fort att jag inte så länge till kunde andas. Jag skulle dö här. Men sedan kom hon på att hon kan försöka göra sin kraft på sig själv. Hon var ju inte död en men det kanske skulle funka så hon tog sin han mitt emot sin mage och började hon försökte. Hon kanske försökte i en minut med det funkade verkligen inte. Så hon tog sina sista andetag trodde hon. Men hon skulle fortsätta. Roxys svaghet var ju dk men när hon tänkte efter var det också ormar. Då tänkte jag att jag skulle hitta på något om det. Vänta! ropade jag till dk. Då stoppade han den direkt och jag ramlade på marken. Men jag ställde mig upp igen och tog djupa andetag. Jag måste klara ett mål i mitt liv innan jag dör. Sedan får du döda mig sa jag. Då sa han: Okej! men då får det gå fort. Vad är ditt mål då? Att jag måste klara att hålla en orm för jag är redd för ormar. Okej sa han och suckade, jag går och hämtar en orm. Jag går ingen stans, jag lovar. Bäst för dig det. Hon kom tillbaka väldigt fort med en ganska lång lila och blå orm. Jag var ganska rädd men det var min enda skans att leva. Han sa att den var ofarlig och det var den, men inte om man skulle röra den på huvudet. Då sägs det att man kan dö. Han kom ganska nära mig så jag tog ormen med mina båda händer. Ja, jag har klarat mitt mål sa jag. Vad bra, men är du klar nu vi måste ju fortsätta. Jag måste bara klappa den också. Jag klappade lite på svansen och frågade om dk ville klappa den på huvudet. ”Jag sa också att de älskade det”.Det ville han så han klappade den på huvudet. Men då bet den på hans hand så att han la sig ner direkt. Då släppte jag ner ormen och tittade på honom. Men kroppen var inte där. Det var bara kläderna och trollstaven kvar. Nu var jag så himla glad och lättad att jag skrek av glädje. Nu tänkte jag att det inte spelar någon roll om någon säger något dumt. Jag ska bara strunta i det. T.ex när några sa att Nelly var död eller skulle dö det borde jag inte bry mig om nu för hon mår ju bra nu. Nu har jag äntligen bevisat för mig själv att jag stark och står emot ledsamheten.

Kapitel 7 Amanda

Kapitel 7: En fasansfull Ondska

Roxy hade satt sig på en sten som var nära tunneln. Hon tittade runt sig för hon visste inte direkt vad hon skulle göra. Hon såg bara träd som var svarta och inga löv på, buskar utan löv och på marken var det bara grus och kvistar som hade ramlat från träden. Det enda hon hade med sig var trollstaven som hon skulle besegra Drakkrokodilen med. Den var av silver och det fanns blå-lila stenar på den. På toppen av trollstaven är det Drakkrokodilens märke. Drakkrokodilens märke är ett huvud som typ är en drake med horn och har svarta djupa ögon. När jag tänker på det blir jag rädd. När hon tänkte alla de här tankarna kände hon att hon skulle försöka. Hon skulle gå in i tunneln och försöka komma till slottet. Hon skulle försöka besegra Drakkrokodilen. För hon måste visa för sig själv att hon är stark. Så hon började långsamt gå in i tunneln. Hon hade såklart med sig trollstaven. Hon höll den lite hårdare för att hon var rädd. Då kom det ett lyse från trollstavens toppen. Det var precis som en ficklampa i lyset. Hon tänkte att det var ganska konstigt men hon brydde sig inte så mycket för det var ju bara toppen bra. Hon fortsatte gå in i tunneln. Tills hon hörde ett ljud. Då gömde hon trollstaven direkt innanför sin ljusrosa jacka. Och sedan stelnade hon till. Hon hörde ljudet bakom sig. Det var steg hon hörde. Stegen kom bara närmare och närmare och stannade inte så långt ifrån henne. Hon vågade inte vända sig för hon var så himla rädd. Men hon tänkte jag är inte feg, jag är inte feg, jag är inte feg och vände sig om till slut………….. Där var han! Det var drakkrokodilen. Han såg så läskig och fasansfull ut. Hej! Sa han med en läskig röst. Vad gör du här fortsatte han. Jag var så rädd att jag inte kunde svara. Du borde nog inte vara här! För du vet ju att jag kan vara ganska elak. Så åk hem! Sa han. Annars kommer du skada dig och kanske din släkt eller vänner och det vill du väl inte. Jag blev så besviken på mig själv att jag inte hade sagt något så jag sa med kraftig röst: jag är inte rädd för dig. Det är du säkert inte sa han med en töntig röst. I den stunden var jag så rädd att jag tänkte att jag ville ge upp. Jag ville bara där ifrån. Jag ville gå för jag trodde inte att jag skulle klara att besegra honom och för att ingen skulle skada sig på grund av mig. Stackars dig färesten! Jag hörde att din kompis hade blivit skadad! Sa han med sin töntigaste röst. Då sa jag igen med en kraftig röst: Hon är inte skadad längre och hon är min bästa vän. Så du kan inte leva utan henne! Fortsatte han. Jag ville så gärna gråta nu med allt han hade sagt men jag gjorde det inte för jag måste visa att jag är tuff och stark för honom och mig själv. Jag ska stanna kvar. Jag ska försöka besegra honom. Jag ska inte gå iväg. Jag måste tro mer på mig själv så jag ska klara det. -Jag tänker inte gå! Sa jag. Hahahaha! Du är för rädd för att stanna här iallafall. Han hade ju rätt men jag sa ändå: Jag är inte alls rädd för dig. -Det kanske är du som är rädd för mig eftersom jag har den här och sedan tog jag upp trollstaven. Han såg ganska rädd ut men han försökte dölja det. Han viftade också på sin långa mörkgröna krokodilsvans lite långsamt. -Hahahaha! Skrattade han lite långsamt. Vvarför skulle jag vara rrädd för dig? Sa han med eän väldigt darrig röst. (Alltså var han ganska rädd.) Men varför låter du så rädd då? Nu var jag inte alls rädd längre. Det verkade som att han ville börja en strid och det ville jag också för jag kände mig tillräckligt stark.

Kapitel 6 Amanda

Kapitel 6: En stor förlust

Vi skulle precis gå ut för att fortsätta våran resa men det var helt mörkt. -Oj! Sa jag. -Vi får nog sova först sa Vilu-ludmi. -Ja! Vi hade inte koll på tiden. Vi får fortsätta resan imorgon fortsatte Vilu-ludmi. -Vart ska vi sova då frågade jag. -Här! -Okej sa jag med osäker röst. -Kom vi lägger oss här där det finns en soffa.
-Okej! De tog av sig sina skor och sina ytterkläder. Det var två soffor så vi låg i var sin. Vi la oss ner. -Åh! Vad skön soffa sa Vilu-ludmi. -Min är också jätteskön svarade jag. -God natt! Sa Vilu-ludmi. -God natt svarade jag och släckte lampan. Vi båda somnade ganska fort. På morgonen vaknade vi samtidigt. -Vad ska vi göra nu? -Vi vet ju inte hur vi kommer till Drakkrokodilen frågade jag. -Jo! Jag vet för jag fick en karta och jag kan den själv men jag tog i säkerhetens skull.
-Okej! Vi går snart då sa jag. -Så vi är överens om att gå till Drakkrokodilen fortsatte jag. -Ja! Vi går!- Jag är nervös sa jag. -Jag med men vi klarar det tillsammans!
-Ja! Vi gick upp från soffan, fixade oss och åt lite frukost som vi hittade i borgen. -Ska vi gå nu sa
Vilu-ludmi. -Ja! Kom vi går. Vi öppnade den tunga dörren och gick ut. Vi började gå. -Vi måste gå ganska långt för att komma till Drakkrokodilen sa Vilu-ludmi. -Längre en vad jag trodde muttrade hon. -Okej! Men desto mer vi pratar desto mer tid slösar vi. -Så vi går nu sa jag. (Vi hade alltså stannat när vi tittade på kartan). Så vi fortsatte att gå. -Jag ska bara titta i väskan efter lite mat för jag är hungrig sa jag. Men när jag tittade upp igen var Vilu-ludmi inte där. Hon var borta! Jag tittade överallt från borgen hit men hon hittade inte Vilu-ludmi. Hon sa för sig själv att det var hopplöst. Nej! Tänk om……… nej det kan inte vara så.
-Kan hon verkligen vara död! Nej! -Men jag måste fortsätta gå! Vi är ju så nära nu. Jag klarar det trodde jag. Men det kändes så ensamt, hopplöst och sorgset. Men jag fortsatte ändå gå i ensamheten. För det var ju så himla långt hem och jag visste inte vägen hem. Så jag fortsatte bara på vägen. För det har inte kommit någon annan väg. Jag hoppades att jag var på rätt väg iallafall. Hon fortsatte gå tills hon kom till att det vart helt svart, mörkt och jätteläskigt. Roxy hade aldrig varit så här rädd förut. KNAK! Vad var det tänkte Roxy. Hon stannade upp och tittade oroligt åt alla håll. Sedan såg hon något som rörde sig. Hon gick fram och tittade men det var bara en stor gren som höll på att ramla från det svarta trädet. När hon såg det så såg hon också en liten stig. Så då tänkte Roxy: jag går på stigen och ser vart den leder. Om den inte tar mig till något ointressant försöker jag ta mig hem. Så hon började gå på stigen. Hon tänkte bara hur hon skulle komma hem för hon trodde verkligen att hon inte skulle leda någon stans. Men hon följde den i bara några minuter tills hon kom till det. Hon såg märket som Vilu-ludmi hade visat att det var Drakkrokodilens. Hon pustade ut men hon vart ändå inte glad.Hon såg det på ett jättestort järn-slott. Men det var en tunnel till slottet och det verkade vara jätteläskigt där inne. Hon vågade inte gå in. Så hon kände bara att allt var helt hopplöst.

Kapitel 5 Amanda

Kapitel 5: Ett hemligt vapen

Vi kunde inte tro att vi var framme. Att vi äntligen skulle besegra Drakkrokodilen. Med så hårt arbete. Vi var nog jätteglada båda två. Diamanterna var i olika färger, de gnistrade i solen, de var alla olika sorters diamanter och det var olika storlekar på de. -Ska vi gå in frågade jag Vilu-ludmi. -Ja det ska vi sa hon lyckligt. -Vi kan klara det tillsammans. -Ja! Det kan vi. – Nu går vi in! Så de gick de sista stegen tills de kom fram till porten in i borgen. De tog vart sitt handtag och skulle precis dra men vänta nu…….. Den gick inte att öppna. Vi drog flera gånger inte så hårt (för att vi inte ville ta sönder något). -Men nu måste vi dra hårt sa Vilu-ludmi så 1 2 3 och så drog vi allt vi hade. Då gick det! Vi öppnade portarna och det var lika fint ute som inne. -Jag vart lite rädd att vi inte skulle komma in. -Jag också! -Titta där är ju ett vapen sa jag! Det är en trollstav sa Vilu-ludmi undransfullt. -Ja det är det sa jag. -Den svävar sa jag. -Ja det ser ut som det men nej inte riktigt. Det finns en sorts magi som gör att den typ svävar. Men det går bara på värdefulla saker. -Kom vi tar den innan någon ser oss. Så de smög jättetyst fram till trollstaven och skulle precis ta den men det gick inte. Det var som om det var metall som var osynligt runt trollstaven. -Det går inte sa jag tyst. Va! sa Vilu-ludmi undransfullt.
-Ni trodde att det skulle vara så enkelt! hörde de en röst säga bakom dem. De vände säg och såg Drako. Vi såg jätteöveraskade ut. -Ni trodde verkligen att jag skulle låta er besegra min chef. Vi stor där som förstelnade. Men sedan sa Vilu-ludmi: -Nej! Vi tänker inte låta dig vinna det här! -Okej! Försök vinna mig då sa han med töntig röst. Vi gör så här: vi kör en tävling mellan oss. Om du vinner ska vi inte störa dig mer och inte försöka ta vapnet. Men om vi vinner ska vi få vapnet. Är du med på det? -Hahahaha Ja visst!
-Varför skrattar du frågade jag. För att jag såklart kommer att vinna. -Vilken tävling? frågade jag lite småsurt. -Får jag bestämma? Ja! Sa Vilu-ludmi.
-Okej då tar jag nog……………. den som kan bära mest diamanter. -Men då blir det orättvist för dig för vi är ju två. -Nej för eh……….. Jag berättar reglerna. Det här är reglerna: vi ska samla massor diamanter hit. Sedan ska vi räkna ner från tre och då ska jag ta så många diamanter som möjligt på en minut i min famn. Och ni ska göra samma sak men t.ex om Vilu-ludmi får 10 och Roxy får 12 då ska vi lägga ihop det tillsammans.(Det blir alltså 22.) -Okej! Då fattar jag sa Vilu-ludmi.
-Jag också! sa jag. -Börja hämta diamanter nu sa Drako! Så jag och Vilu-ludmi gick en väg och Drako en annan väg för att hämta diamanter. Vi alla tre gick och kom tillbaka tre gånger så vi värkligen fick många diamanter. -Så nu har vi fått många diamanter sa Drako! -Ja! Sa vi i kör. Så vi börjar fortsatte jag. Vi la upp diamanterna i tre lika stora högar. Okej! 1 2 3!Sedan satte de på tidtagaruret. De började ta diamanterna i ena handen och hålla diamanterna i den andra handen. När de började få många diamanter tog de båda händerna, tog ihop de så att det blev som en skopa. Sedan försökte de skopa upp diamanterna i ”skopan”. 5 4 3 2 1! -Nu är det slut sa Drako. -Vi lägger ner alla diamanter här fortsatte han. Han la ner sina diamanter i en hög och vi la ihop våra. Han hade fått jättemånga och det såg ut som om han hade fått mer men det visste vi inte för en vi räknat de. -Okej nu ska vi räkna sa Vilu-ludm. -Ja! Sa Drako. Så vi började räkna. Till slut såg vi att Drako var klar för han verkade ha räknat väldigt snabbt. Men vi var snart klara vi också. -Nu är vi klara sa jag. -Okej! Hur många fick ni sa han stolt. 50………… sa vi väldigt osäkert! Han såg så stolt ut men när han fick höra vårat svar bröt han ihop totalt. -Men det är inte möjligt sa han. -Vad är det? Frågade vi. Jag fick 49 sa han. -Okej! Men ge oss trollstaven nu. -Okej! Sa han efter en stund. Han gick och tryckte på en knapp så att ”metallen som var osynligt” öppnades. -Ni kommer att ångra er och jag kommer tillbaka sa han sedan stormade han ut. -Ja! Vi klarade det sa Vilu-ludmi och så kramade de varandra. De sprang och tog trollstaven sedan sa jag: nu ska vi fortsätta våran resa.

Kapitel 4 Amanda

Kapitel 4: En farlig resa

Det var nästa dag nu och jag hade redan vaknat. Jag och Vilu-ludmi åt frukost och pratade om resan vi skulle gå på idag. Hon berättade hur vi skulle gå och vad vi skulle gå igenom för att få vapnet som vi skulle vinna drakkrokodilen med. Hon berättade först att vi skulle gå tills vi kom fram till en skog. Den log också i Candy-land. Vi skulle akta oss för att det fans ”monster” i den skogen som åt vad som helst och helst människor och levande djur.
-Men det är bara att springa ifrån de för de är inte så snabba men de är många så vi får endå akta oss! -Sedan ska vi till Diamond-land. -Där ska vi träffa någon som ska ge oss en karta till vapnet! -Okej! Då får vi börja packa så att vi kommer fram innan det blir mörkt. Vi gick och packade. En halvtimme senare var jag klar och ropade på Vilu-ludmi. Hon kom också ner och vi började att gå. Vi pratade lite om vad som helst medan vi gick till skogen. Men vi pratade mäst om våra liv så vi skulle kunna känna varandra lite bättre. Jag berättade om min bästa vän Nelly och hennes olycka medan Vilu-ludmi pratade om hur hon fick det här jobbet.(Att hon skulle göra äventyret med mig) Vi båda var väldigt intresserade om vad den andra berättade. De gick lite till tills de kom fram till skogen som det var tänkt. Skogen var helt fantastisk. Stammen på träden är polkagris, kronan på träden är sockervadd eller popcorn och det luktar helt underbart. Gräset är mjukt och gjort av chips. Vi gick in i skogen och direkt hörde vi något som rörde sig. Vi hörde ljud från alla håll. Då kom alla fram och gjorde en stor ring runt oss. Alla såg jättehungriga ut. De var i alla olika färger, de var ganska korta och tjocka. De hade små öron och ögon, de hade päls och de var inte söta. De kom bara närmare och närmare. De började nästan röra oss. De tog Vilu-ludmi och de skulle äta upp henne men kraften var ju att det man lekte kunde bli sant. Så jag lekte att jag flög och att jag hade eld-kraft. Jag skrämde alla monster med eld så alla sprang iväg. Sedan flög jag ner till Vilu-ludmi. Jag kände på hennes hjärta och det slog inte. Så jag ställde mig upp och använde min kraft.(Alltså att jag kan få de som är döda att leva igen) Jag tog ett djupt andetag och gjorde det. Men det funkade inte. Jag bröt ihop och satte mig på knä på det mjuka chips-gräset. Jag började gråta. Jag kunde inte klara att förlåta henne tänkte jag. Tills jag hörde en svag röst. Varför är du ledsen? Det var Vilu-ludmi. Jag sprang och kramade henne. – Mår du bra? -Ja det gör jag. Du skulle nästan dö. -Ja! Men du räddade mitt liv. -Så tack. -Det var så lite. – Men ska vi fortsätta nu innan det blir nästa dag? -Ja det ska vi! Kom! Så vi fortsatte gå igenom skogen utan några problem.
Vilu-ludmi mådde bättre en någonsin. Så efter några minuter var vi ute från skogen. Vi gick utan att prata med varandra den här gången. Jag tror att vi båda inte visste vad vi skulle säga. De gick tills de kom fram till stället där de skulle träffa den som skulle ge oss en karta.( Kartan till vapnet) Men vi såg ingen. Vi tyckte att det här var jättekonstigt. Vi väntade i några minuter. Tills vi bestämde att vi skulle försöka hitta vapnet på egen hand. Men då dök det upp en sockervadselefant. Hej! Är det ni som ska få en karta av mig! Ja! Sa vi långsamt i kör. Vi var väldigt förvånade. Men vi fick kartan och gick och så var det inte mer med det. Kartan började där vi fick den. Man gick fram först tills man kom fram till två vägar. Då skulle man ta den högra. Så vi gick på den en liten stund tills vi kom fram till tre vägar. Då skulle man välja den i mitten. Vi gick på den väldigt lång stund så jag sa: är vi inte framme snart?
– Här är det! Vi tittade upp. Där var en stor polkagristunnel. – Om vi går igenom här så kommer vi till Diamond-land. Och då är vi framme. Så vi gick igenom polkagristunneln försiktigt. Sedan var vi i Diamond-land. Det var verkligen vackert med alla diamanter och rubiner. Men nu var de verkligen framme. Det är i en diamant-borg där vapnet ligger! Vi ser det med egna ögon. Det är ibland det finaste jag har sätt.

Kapitel 3 Amanda

Kapitel 3

Klockan var 9.00 och Vilu-ludmi väckte mig.
– God morgon sa Vilu-ludmi. Jag gäspade och frågade vad klockan var. – Klockan är nio.
– Oj! Sa jag och reste mig upp. Jag hade mina vardagskläder på mig. -Jag har fixat frukost så kom upp nu sa hon. Vilu-ludmi gick och stängde dörren. Jag bytte om till min rosa klänning med glassar på, borstade håret och satte upp håret i en hästsvans. Sedan gick jag och skulle äta frukost. Jag kände mig fortfarande väldigt glad. -Jag har redan ätit frukost men du får äta nu sa Vilu-ludmi. -Föresten jag går ut på en promenad. – Okej! Jag tog en macka med smör, ost och gurka. Jag tog också ett glas apelsinjuice och fil och flingor. Det var jättegott. Det gick en stund och jag åt klart min frukost tills Vilu-ludmi kom tillbaka.
-Vad härligt med frisk luft! Men nu måste vi gå för vi ska hjälpa med att städa på festen. De gick tills de kom fram till stället där de hade festen. Det var några som sov där när vi kom dit.
– De måste ha somnat när de skulle hjälpa till att städa sa Vilu-ludmi. -Ja sa jag med ett kort skratt. -Åh vad mycket skräp och vad smutsigt. -Aja vi klarar det sa jag. Vi började städa. Då plötsligt vaknade alla. Alla var tysta och de såg också väldigt rädda ut. Vad är det frågade jag, vände mig om och såg en konstig person.
– Ha! Vad kort han är sa jag utan att tänka mig för. -Åh nej! Sa Vilu-ludmi. Vad är det och vem är det frågade jag. En person som hade sovit förklarade att det var Drako. – Drako är en jättedum person. Men han är också Drakkrokodilens medhjälpare. -Om du inte vet så är Drakkrokodilen den dummaste i hela Heartparty. -Han förstör allt och för alla.
-Jaså det är det ni tycker om mig och min chef sa Drako. -Men det är bra för mig för då är ni rädda och ledsna och det vill jag att ni ska vara tillade Drako. En ung tjej började gråta.
-Stackars dig! Sa han med töntig röst och flinade.
-Du kan väl göra något annat en att ägna tid på oss sa Vilu-ludmi till Drako. -Nej det kan jag
Inte sa Drako. Alla som hade varit ute hade stängt in sig i sina hus. En person skulle precis gå till sitt hus för att han var så ledsen och rädd. Då tog Drako honom och höll kvar honom där.
-Om du inte tar ner alla hit från deras hus kommer jag att slå honom hotade han till mig.
-Okej! Jag ska få ner alla sa jag lite osäkert. -Bra! Sa han tillbaka
-Hörni ni måste komma ner annars kommer någon bli skadad. Alla öppnade sina fönster. -Okej vi kommer ner sa de. Alla kom ner ganska fort men de såg jätterädda ut. -Nu är de här så ge mig pojken nu. -Här! Han gav mig pojken och jag gav han till hans familj. Drako gick ett varv. Han slog alla som var fattiga jättehårt. -Så nu är alla rädda och ledsna så då kan jag gå och så gick han. -Han är verkligen hämsk. -mår ni bra frågade jag till alla. Ingen svarade. Alla som vill gå hem får gå hem nu. Alla som hade varit i husen gick tillbaka till sina hus. -Vi måste besegra Drakkrokodilen och Drako på något sätt så vi åker imorgon sa jag. -Nej! Men det finns ett sätt att besegra de sa Vilu-ludmi. -Hur då undrade jag. -Det finns ett hemligt vapen men ingen har vågat ta det för att det är så farligt. -Det är det enda som kan besegra de fortsatte Vilu-ludmi.
-Då tänker jag göra det. -Men det är så farligt sa Vilu-ludmi. -Jag får ta mina risker sa jag. -Okej! Jag är på sa Vilu-ludmi. -Bra! Vi åker imorgon vid klockan 12.00. -Vi ska klara det sa jag. -Ja det ska vi.

Kapitel 3 Amanda

Kapitel 3

Klockan var 9.00 och Vilu-ludmi väckte mig.
– God morgon sa Vilu-ludmi. Jag gäspade och frågade vad klockan var. – Klockan är nio.
– Oj! Sa jag och reste mig upp. Jag hade mina vardagskläder på mig. -Jag har fixat frukost så kom upp nu sa hon. Vilu-ludmi gick och stängde dörren. Jag bytte om till min rosa klänning med glassar på, borstade håret och satte upp håret i en hästsvans. Sedan gick jag och skulle äta frukost. Jag kände mig fortfarande väldigt glad. -Jag har redan ätit frukost men du får äta nu sa Vilu-ludmi. -Föresten jag går ut på en promenad. – Okej! Jag tog en macka med smör, ost och gurka. Jag tog också ett glas apelsinjuice och fil och flingor. Det var jättegott. Vilu-ludmi kom tillbaka.
-Vad härligt med frisk luft! Men nu måste vi gå för vi ska hjälpa med att städa på festen. De gick tills de kom fram till stället där de hade festen. Det var några som sov där när vi kom dit.
– De måste ha somnat när de skulle hjälpa till att städa sa Vilu-ludmi. -Ja sa jag med ett kort skratt. Vi började städa. Då plötsligt vaknade alla. Alla var tysta och de såg också väldigt rädda ut. Vad är det frågade jag, vände mig om och såg en konstig person.
– Ha! Vad kort han är sa jag utan att tänka mig för. -Åh nej! Sa Vilu-ludmi. Vad är det och vem är det frågade jag. En person som hade sovit förklarade att det var Drako. – Det är den farligaste och dummaste i hela HeartParty sa hon också.

Kapitel 2 Amanda

Kapitel 2

Det var tidigt på morgonen och Roxy var uppe. Hon tittade på sin iPad. Hon tittade på sin favoritserie.Hon var ensam hemma för att hennes föräldrar var på jobbet. Hon stängde av iPaden och tog en dusch. Sedan gjorde hon sig lite frukost och fixa sig. Nu klär hon på sig ytterkläderna och är redo att gå till special skolan. Hon gick en stund och var nästan framme vid special skolan. Helt plötsligt kom den tjejen hon träffade igår.
– Hur kunde du veta att hon skulle överleva sa jag till henne.
– Jag vet sådana saker sa hon.
– Färesten jag heter Vilu-ludmi och du heter Roxy eller hur. – Ja! sa jag fundersamt.- Kom! nu ska vi gå sa Vilu-ludmi.- Vart ska vi frågade jag.- Vi ska till Heart-party sa hon. -Vad är det för något frågade jag henne.- Det kommer du få se sa Vilu-ludmi. De gick i ungefär 15 minuter tills de kom fram till en ganska lång stege. De gick uppför stegen och kom fram till en stor rutschkana. De åkte ner för den och helt plötsligt var de i en annan värld.
– Nu är vi i Heart-party sa Vilu-ludmi. Välkommen! Vi är i delen Candy-land. Jag tyckte det var så underbart med alla som var där, så snälla och doften. Det var också så fint med maten, naturen, personerna! Allt var så färgglatt. -Vi måste skynda oss. – Vart ska vi sa jag. -Vi ska på en fäst så kom sa Vilu-ludmi. De gick tills de hörde musiken. -Där är fästen sa Vilu-ludmi. Den var underbar. Alla var där. Fästen var med mycket mat och dryck, fina ljus, alla var uppklädda, mycket pynt och musiken var så vacker. Först var det lite tråkigt för jag visste inte vad jag skulle göra. Men sedan kom alla festligheter igång. Alla dansade, jag och Vilu-ludmi också. Det var musik först men sedan sjöng några. Alla sjöng jättefint. Efter en stund ville alla att jag skulle sjunga så de roppade: Roxy Roxy! Till slut gick jag upp på scenen och började sjunga. Det var fantastiskt. Jag vill inte skryta men jag sjöng väldigt bra. När jag hade sjungit klar klappade alla och jublade. Jag kände mig väldigt glad. Till slut följde jag med Vilu-ludmi och skulle sova där. Jag somnade väldig fort och sov jättegott.

Kapitel 2 Amanda

Kapitel 2

Det var tidigt på morgonen och Roxy var uppe. Hon var ensam hemma. Hennes föräldrar var på jobbet. Hon gjorde sig lite frukost och fixa sig. Sedan skulle hon gå till special skolan. Då kom den tjejen hon såg igår.
– Hur kunde du veta att hon skulle överleva sa jag till henne.
– Jag vet sådana saker sa hon.
– Färesten jag heter Vilu-ludmi och du heter Roxy eller hur. – Ja sa jag fundersamt.- Kom nu ska vi gå sa Vilu-ludmi.- Vart ska vi frågade jag.- Följ bara med sa hon. De gick i ungefär 15 minuter tills de kom fram till en ganska lång stege. De gick uppför stegen och kom fram till en stor rutschkana. De åkte ner för den och helt plötsligt var de i en annan värld.
– Nu är vi i Heart-party sa Vilu-ludmi. Välkommen. Vi är i delen Candy-land. -Vi måste skynda oss. – Vart ska vi sa jag. -Vi ska på en fäst så kom sa Vilu-ludmi. De gick tills de hörde musiken. -Där är fästen sa Vilu-ludmi. Den var underbar. Alla var där. Fästen var med mycket mat och dryck, fina ljus, alla var uppklädda, mycket pynt och musiken var så fin.

Äldre inlägg

© 2017 viskriver

Tema av Anders NorenUpp ↑